Jag hade en mycket god vän hos mig på lunch idag och hon berättade om en liten kille på 3 år som insjuknat i cancer. Mamman till killen känner jag från min skribatid och har inte haft någon kontakt med henne sedan dess men hon är en mycket omtänksam person och hon har lyssnat på mig och mina trubbel för länge länge sen. Jag träffade henne och hennes familj faktiskt för lite över en månad sedan på fest o då visste ingen om vad som snart skulle drabba denna lilla fina familj. Jag fick riktigt gåshud när jag hörde nyheten och tänkte på allt vad de hamnar och gå igenom, både den lilla killen och hans mamma och pappa.
Man kan följa med Joels kamp mot cancern via deras blogg;
http://joelpasjukhus.wordpress.com/about/
Jag kan inte beskriva mina känslor som väcks då jag får höra om barn som är allvarligt sjuka - hur kan dessa hemska sjukdomar drabba barn? Vad är meningen med det? Det känns så orättvist.. Små kroppar som ska gå igenom så mycket, tåla alla mediciner, injektioner osv. Det kan inte vara rätt!
Jag är mycket tacksam över de fakto att ingen (knackar i trä) har insjuknat i cancer i min närmaste familj. Det är dock min största rädsla. Jag vet inte hurdant det är, jag kan bara föreställa mig och det är säkert långt ifrån sanningen. Ingen borde behöva gå igenom det..
Jag brukar varje år titta på 'Elämä lapselle' som kommer i tv i september. Jag brukar även donera en liten summa pengar. Där får man följa med, i korthet, familjer till sjuka barn och hurdant liv de lever. Där kommer många stjärnhistorier om barn som vunnit fighten mot cancern eller andra sjukdomar. Men jag lyfter på hatten för deras föräldrar som ställer upp delger sin vardag.
Jag litar på sjukvården i Finland - blir vi sjuka så får vi vård. Vården är god och det finns många fina människor som jobbar inom sjukvården. Alltid går det inte vägen, men då måste vi komma ihåg alla dem som tillfrisknat och lever att vanligt vardagligt liv.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti