Tacksamhet..

Den 23:e arrangeras det 'Kuolleiden lasten muistopäivä' runt om i landet. 
Jag känner enorm tacksamhet över båda min barn men samtidigt så känner jag ofattbar sorg mot dem som misst sitt barn på ett eller annat sätt. Varför måste dessa små liv tas ifrån sina föräldrar och lämna den i djup saknad och sorg? För av erfarenhet kan jag säga att man lär sig och leva med sin sorg, men sorgen försvinner ändå ingenstans. Den finns där under någonstans och kommer fram när man minst anar det. 

Jag kan inte säga hur det känns att mista sitt barn men jag har erfarenhet av att förlora sin mamma i tidig ålder. Det har gått 23 år sedan dess och varje år 24.7 så går tankarna till mamma - omedvetet. Jag kan gå omkring och vara småsur, gråtfärdig, explosiv utan att riktigt fatta varför, innan jag råkar se dagens datum och då faller alla pusselbitar på plats. Jag har lärt mig leva med saken, men inte betyder det att jag har glömt.

Ett par gånger har jag deltagit i Surunauhas happening i november. Alla vi som varit där knyter ett band - alla vet varför vi är där och varför dessa band knyts. Vi har alla en gemensam nämnare. Oftast är det kallt, blåsigt, regnigt, sällan skiner solen.. Jag måste medge att stämningen där är fridfull men samtidigt så känner jag obehag, nerstämdhet - jag vill bort därifrån och nu är det 3 år sedan jag var där senast. Jag har gått vidare - jag har mina barn och min sambo. De finns för mig!

LillaS vaknade från sin dagsvila och kramar henne hårt - och får till svar en lika stark kram tillbaka ♥

Ootko vastassa siellä?
Odotatko jos tuun?
Ootko vastassa jos
mä pääsen maahan luvattuun?

Onpa lapsella helppo
laulella vaan.
Onpa lapsella helppo
vailla tuskia maan.
Niin loistaa päivä kirkkauttaan,
yötä ei enää milloinkaan.
Lapsella helppo
laulaa vaan.

Ootko vastassa siellä?
Odotatko jos tuun?
Ootko vastassa jos
mä pääsen maahan luvattuun?

(Juha  Tapio - Luvattu Maa)